Förbannelse och död - den fariseiska och religiösa andens skadeverkan
"Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd." (Joh 10:10)
En ande som i mina ögon gjort och gör stor skada inom kristenheten - sen dess begynnelse - är den man skulle kunna kalla för den fariseiska anden. Denna ande är inte förbehållen den judiska fromhetsriktning varefter den fått sitt namn utan finns överallt där människan efter egen förmåga försöker behaga Gud och upprätta hans vilja. Följden blir en bokstav som dödar i stället för Andens närvaro som ger liv och förvandling. Då endast Kristus kan ge oss det liv som gör oss fruktbärande är de egna försöken därtill dömda att misslyckas. Vi hamnar då utanför Kristus, utanför nåden (Gal 5:4), under förbannelse. En fruktlös religion blir följden där endast namnet minner om den livets furste man säger sig tillbe.(Upp 3:1)
"Av frukten känner man trädet" sade Jesus och likadant är det väl i det här fallet. Då det inte finns någon evangeliets förkunnare som skulle vilja titulera sig farisé kan väl endast frukten avgöra om förkunnelsen har sitt ursprung i en fariseisk ande eller om Guds Ande står för inspirationen. Om frukten är människocentrering, religiös träldom och kontroll - tror jag man kan vara ganska säker på att det är en förkunnelse som är inspirerad av köttslig visdom snarare än Guds. Fördömelse för den som misslyckats att hålla "buden" och högmod för den som tycker sig ha rätt att "se ner på alla andra" i självrättfärdighet.
Där Guds Ande verkar blir Kristus upphöjd och förkunnad och där råder den frihet som är kännetecknet på Guds Andes rådande. (2 Kor 3:17) Där råder förkrosselse och ödmjukhet i ljuset av den sanning att att vi alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud men också glädjen och salighetn av att vara ett Guds barn, över att ha blivit benådad av den Helige! En förundran över nåden som änglarna längtar efter att blicka in i, något vilket de självrättfärdiga fariseerna aldrig kommer att få erfara - Amazing grace! Där feststämning kännetecknar nådens evangelium kännetecknar förargelse fariseernas läger- snarlik den hemmavarande sonens sinnesstämning vars broder vi känner som den förlorade.(Luk 15)
Dömande förkunnelse tycks också vara något som kännetecknar den fariseiska. Barmhäritgheten över syskon som misslyckas med att leva upp till normen, "lagen" lyser med sin frånvaro hos dessa lagens väktare och övervakare. Att döma är snarare regel än undantag. Felfinneri tycks vara det man lever i och motiveras av.
En annan förödande följd av den fariseiska och lagiska andens härjande är att det barnaskap som vi fötts in i angrips och att den frihet vi äger i Kristus ifrågasätts. Omärkligt förskjuts fokus från den troendes blick på Herren och hans frälsande nåd till den egna prestationen - med modlöshet och uppgivenhet som följd. Ett ok läggs på den troendes axlar som endast frälsaren var ämnad att bära, frälsningens kors. Himmelrikets väg känns plötsligt omöjlig att gå. Jesus skrädde inte orden.."Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in." (Matt 23:13)
Den lagiska och fariseiska förkunnelsen raderar ut Korsets verk där "skuldebrevet som med sina krav vittnade mot oss" (Kol 2:18) spikades fast - och sätter den troende ånyo på den anklagades bänk. Mot dessa brinnande pilar från mörkrets härar får vi lyfta trons sköld, strida med Andens svärd och ikläda oss rättfärdighetens pansar! De lömska angreppen på fundamenten för vår rättfärdighet måste förpassas dit de hör hemma - på avskrädet. "Låt er inte fråndömas segerkransen"uppmanar aposteln Paulus de troende i Kollosai. (2:18) Nej vi låter inte fienden få slå ner modet på oss utan vi fäster blicken på han som har segrat, Guds lamm! (Upp 5:5)
Den fariseiska surdegen tycks dock alltsomoftast hitta sin väg in i kyrkor och kapell. Med Bibeln i hand förklädda till "sanningens väktare" skjuter man sina dödande pilar på allt som rör sig och snart nog har allt av liv och glädje bytts ut mot livlös och andefattig religiositet..Att Jesus kom för att utropa ett NÅDENS år tycks på ett märkligt sätt ha gått dessa förkunnare helt förbi. Så vad kan vara ett större hot mot Guds verk, mot väckelsen när den kommer - om inte den fariseeiska anden?
"Från den dagen överlade de om att döda honom." (Joh 11:53)
Paulus varning till de troende i Filippi får bli slutackordet i detta inlägg gällande evangeliets främsta fiende: Den religiösa självrättfärdighetens antikristliga lära: "Se upp för hundarna. Se upp för de onda arbetarna. Se upp för de sönderskurna. Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar genom Guds Ande och berömmer oss av Kristus Jesus och inte förlitar oss på yttre ting." (Fil 3:3)
Soli Deo Gloria
"För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet* och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."
(Luk 18:10-14)
En ande som i mina ögon gjort och gör stor skada inom kristenheten - sen dess begynnelse - är den man skulle kunna kalla för den fariseiska anden. Denna ande är inte förbehållen den judiska fromhetsriktning varefter den fått sitt namn utan finns överallt där människan efter egen förmåga försöker behaga Gud och upprätta hans vilja. Följden blir en bokstav som dödar i stället för Andens närvaro som ger liv och förvandling. Då endast Kristus kan ge oss det liv som gör oss fruktbärande är de egna försöken därtill dömda att misslyckas. Vi hamnar då utanför Kristus, utanför nåden (Gal 5:4), under förbannelse. En fruktlös religion blir följden där endast namnet minner om den livets furste man säger sig tillbe.(Upp 3:1)
"Av frukten känner man trädet" sade Jesus och likadant är det väl i det här fallet. Då det inte finns någon evangeliets förkunnare som skulle vilja titulera sig farisé kan väl endast frukten avgöra om förkunnelsen har sitt ursprung i en fariseisk ande eller om Guds Ande står för inspirationen. Om frukten är människocentrering, religiös träldom och kontroll - tror jag man kan vara ganska säker på att det är en förkunnelse som är inspirerad av köttslig visdom snarare än Guds. Fördömelse för den som misslyckats att hålla "buden" och högmod för den som tycker sig ha rätt att "se ner på alla andra" i självrättfärdighet.
Där Guds Ande verkar blir Kristus upphöjd och förkunnad och där råder den frihet som är kännetecknet på Guds Andes rådande. (2 Kor 3:17) Där råder förkrosselse och ödmjukhet i ljuset av den sanning att att vi alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud men också glädjen och salighetn av att vara ett Guds barn, över att ha blivit benådad av den Helige! En förundran över nåden som änglarna längtar efter att blicka in i, något vilket de självrättfärdiga fariseerna aldrig kommer att få erfara - Amazing grace! Där feststämning kännetecknar nådens evangelium kännetecknar förargelse fariseernas läger- snarlik den hemmavarande sonens sinnesstämning vars broder vi känner som den förlorade.(Luk 15)
Dömande förkunnelse tycks också vara något som kännetecknar den fariseiska. Barmhäritgheten över syskon som misslyckas med att leva upp till normen, "lagen" lyser med sin frånvaro hos dessa lagens väktare och övervakare. Att döma är snarare regel än undantag. Felfinneri tycks vara det man lever i och motiveras av.
En annan förödande följd av den fariseiska och lagiska andens härjande är att det barnaskap som vi fötts in i angrips och att den frihet vi äger i Kristus ifrågasätts. Omärkligt förskjuts fokus från den troendes blick på Herren och hans frälsande nåd till den egna prestationen - med modlöshet och uppgivenhet som följd. Ett ok läggs på den troendes axlar som endast frälsaren var ämnad att bära, frälsningens kors. Himmelrikets väg känns plötsligt omöjlig att gå. Jesus skrädde inte orden.."Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in." (Matt 23:13)
Den lagiska och fariseiska förkunnelsen raderar ut Korsets verk där "skuldebrevet som med sina krav vittnade mot oss" (Kol 2:18) spikades fast - och sätter den troende ånyo på den anklagades bänk. Mot dessa brinnande pilar från mörkrets härar får vi lyfta trons sköld, strida med Andens svärd och ikläda oss rättfärdighetens pansar! De lömska angreppen på fundamenten för vår rättfärdighet måste förpassas dit de hör hemma - på avskrädet. "Låt er inte fråndömas segerkransen"uppmanar aposteln Paulus de troende i Kollosai. (2:18) Nej vi låter inte fienden få slå ner modet på oss utan vi fäster blicken på han som har segrat, Guds lamm! (Upp 5:5)
Den fariseiska surdegen tycks dock alltsomoftast hitta sin väg in i kyrkor och kapell. Med Bibeln i hand förklädda till "sanningens väktare" skjuter man sina dödande pilar på allt som rör sig och snart nog har allt av liv och glädje bytts ut mot livlös och andefattig religiositet..Att Jesus kom för att utropa ett NÅDENS år tycks på ett märkligt sätt ha gått dessa förkunnare helt förbi. Så vad kan vara ett större hot mot Guds verk, mot väckelsen när den kommer - om inte den fariseeiska anden?
"Från den dagen överlade de om att döda honom." (Joh 11:53)
Paulus varning till de troende i Filippi får bli slutackordet i detta inlägg gällande evangeliets främsta fiende: Den religiösa självrättfärdighetens antikristliga lära: "Se upp för hundarna. Se upp för de onda arbetarna. Se upp för de sönderskurna. Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar genom Guds Ande och berömmer oss av Kristus Jesus och inte förlitar oss på yttre ting." (Fil 3:3)
Soli Deo Gloria
"För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet* och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."
(Luk 18:10-14)
Kommentarer
Skicka en kommentar