Ärans Konung
"Inte åt oss, HERRE, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran, för din nåds och din sannings skull." (Ps 115:1)
Människan tycks vara en tillbedjande varelse. Hennes behov av att tillbe någon eller något tar sig uttryck i en mångfald av "gudar". Fysiska såväl som mer abstrakta former av avgudar finns för allas behov tycks det som. Karriären, arbetet - kanske till och med tjänsten för Gud blir till en avgud för vilken man ger all sin tid, allt sitt engagemang. Att "tillbe sina händers verk" verkar kunna ta sig andra former än de som vi traditionellt tänker på när det gäller avgudadyrkan..? (Upp 9:20)
Idoler att upphöja finns det gott om, i den profana världen såväl som i den religiösa.
I Jesu samtal med den samariska kvinnan (Joh 4:23) får vi veta att Fadern söker tillbedjare, "i ande och sanning". Människan behov av tillbedjan kan bara komma till sin rätt i tillbedjan av sin skapare och återlösare. För om sanningen skall fram, vem är värdig utom Han?
"Och jag grät bittert över att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. Men en av de äldste sade till mig: "Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill."(Upp 5:5)
Lucifer ansåg i sitt högmod att också han var värdig samma ära som sin skapare. Ett högmod och en förvillelse som blev hans undergång och fall. En tillbedjan i ande och sanning utsluter ära åt någon annan än Honom som sitter på tronen. Varje sammanhang som bekänner sig till Guds rike och Jesu Kristi verk kan inte upphöja någon annan än Honom som är hela jordens Konung.
"HERRE, alla dina verk skall tacka dig och dina fromma skall lova dig. De skall tala om ditt rikes ära och förkunna din makt. De skall kungöra för människors barn dina mäktiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet."(Ps 145:11)
"Vem är denne ärans konung? Det är HERREN Sebaot, han är ärans konung."
(Ps 24:10)
Soli Deo Gloria
Människan tycks vara en tillbedjande varelse. Hennes behov av att tillbe någon eller något tar sig uttryck i en mångfald av "gudar". Fysiska såväl som mer abstrakta former av avgudar finns för allas behov tycks det som. Karriären, arbetet - kanske till och med tjänsten för Gud blir till en avgud för vilken man ger all sin tid, allt sitt engagemang. Att "tillbe sina händers verk" verkar kunna ta sig andra former än de som vi traditionellt tänker på när det gäller avgudadyrkan..? (Upp 9:20)
Idoler att upphöja finns det gott om, i den profana världen såväl som i den religiösa.
I Jesu samtal med den samariska kvinnan (Joh 4:23) får vi veta att Fadern söker tillbedjare, "i ande och sanning". Människan behov av tillbedjan kan bara komma till sin rätt i tillbedjan av sin skapare och återlösare. För om sanningen skall fram, vem är värdig utom Han?
"Och jag grät bittert över att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. Men en av de äldste sade till mig: "Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill."(Upp 5:5)
Lucifer ansåg i sitt högmod att också han var värdig samma ära som sin skapare. Ett högmod och en förvillelse som blev hans undergång och fall. En tillbedjan i ande och sanning utsluter ära åt någon annan än Honom som sitter på tronen. Varje sammanhang som bekänner sig till Guds rike och Jesu Kristi verk kan inte upphöja någon annan än Honom som är hela jordens Konung.
"HERRE, alla dina verk skall tacka dig och dina fromma skall lova dig. De skall tala om ditt rikes ära och förkunna din makt. De skall kungöra för människors barn dina mäktiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet."(Ps 145:11)
"Vem är denne ärans konung? Det är HERREN Sebaot, han är ärans konung."
(Ps 24:10)
Soli Deo Gloria
Kommentarer
Skicka en kommentar