Den som känner Gud är ödmjuk
"Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot." (Jesaja 6:5) Människan, skapad till Guds avbild och därmed ämnad för stordåd - hur bevaras hon i ödmjukhet om inte genom en relation till sin Herre och skapare? Kan den som "sett" Gud i hans härlighets makt vara annat än ödmjuk? Frestelsen att vilja bli såsom Gud tycks lura där bakom hörnet alltsomoftast. Ibland förklädd i nyandlighetens förföriska dräkt, ibland uppdykandes i den kristna menigheten med en teologi som gör oss till gudar - där framgång på livets alla områden är det förväntade resultatet. Innan vi har hunnit räkna till tre har vi gått i djävulens fälla. Men högmod går före fall och det är bara en tidsfråga innan vi bryskt vaknar upp och inser faktumet framför andra: "Endast Herren är Gud! " (Ps 46:11) " Av frukten känner man trädet" sade Jesus i det att han undervisade om f...