Den som känner Gud är ödmjuk
"Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar
och jag bor ibland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot." (Jesaja 6:5)
Människan, skapad till Guds avbild och därmed ämnad för stordåd - hur bevaras hon i ödmjukhet om inte genom en relation till sin Herre och skapare? Kan den som "sett" Gud i hans härlighets makt vara annat än ödmjuk? Frestelsen att vilja bli såsom Gud tycks lura där bakom hörnet alltsomoftast. Ibland förklädd i nyandlighetens förföriska dräkt, ibland uppdykandes i den kristna menigheten med en teologi som gör oss till gudar - där framgång på livets alla områden är det förväntade resultatet.
Innan vi har hunnit räkna till tre har vi gått i djävulens fälla. Men högmod går före fall och det är bara en tidsfråga innan vi bryskt vaknar upp och inser faktumet framför andra: "Endast Herren är Gud!" (Ps 46:11)
"Av frukten känner man trädet" sade Jesus i det att han undervisade om falska profeter. Vilken trovärdighet har "profeter" och "apostlar" som gör sig själva till gudar och menar sig stå över alla andra? Sannolikheten är stor att de låtit sig förföras av den tanke som Adam och Eva en dag fick möta i lustgården och som verkade så lockande. "Ni skall bli såsom Gud..." (1 M0s 3:5)
"Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl. Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar. Även om jag inte är någon vältalare, saknar jag inte kunskap. Den har vi alltid och på alla sätt lagt fram för er." (2Kor11:4-6)
Den som känner Gud är ödmjuk. Så ej den som inte känner honom, den högmodige - "i hans hjärta finns ingen plats för Gud", endast för egot. (Ps 10:4)
Soli Deo Gloria
och jag bor ibland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot." (Jesaja 6:5)
Människan, skapad till Guds avbild och därmed ämnad för stordåd - hur bevaras hon i ödmjukhet om inte genom en relation till sin Herre och skapare? Kan den som "sett" Gud i hans härlighets makt vara annat än ödmjuk? Frestelsen att vilja bli såsom Gud tycks lura där bakom hörnet alltsomoftast. Ibland förklädd i nyandlighetens förföriska dräkt, ibland uppdykandes i den kristna menigheten med en teologi som gör oss till gudar - där framgång på livets alla områden är det förväntade resultatet.
Innan vi har hunnit räkna till tre har vi gått i djävulens fälla. Men högmod går före fall och det är bara en tidsfråga innan vi bryskt vaknar upp och inser faktumet framför andra: "Endast Herren är Gud!" (Ps 46:11)
"Av frukten känner man trädet" sade Jesus i det att han undervisade om falska profeter. Vilken trovärdighet har "profeter" och "apostlar" som gör sig själva till gudar och menar sig stå över alla andra? Sannolikheten är stor att de låtit sig förföras av den tanke som Adam och Eva en dag fick möta i lustgården och som verkade så lockande. "Ni skall bli såsom Gud..." (1 M0s 3:5)
"Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl. Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar. Även om jag inte är någon vältalare, saknar jag inte kunskap. Den har vi alltid och på alla sätt lagt fram för er." (2Kor11:4-6)
Den som känner Gud är ödmjuk. Så ej den som inte känner honom, den högmodige - "i hans hjärta finns ingen plats för Gud", endast för egot. (Ps 10:4)
Soli Deo Gloria
Kommentarer
Skicka en kommentar